onsdag 29 december 2010

Det har varit en tuff tid sen sist ...

Jag har alltid varit känslig, gråtit för minsta lilla, .. både i glädje och i sorg. Jag är sån bara. Pinsamt, i vissa lägen . Än "värre" har det blivit sedan jag för ganska exakt 4 månader sen, den 31 augusti 2010- var med om en allvarlig trafikolycka, där jag och vår yngsta dotter blev påkörda när vi körde från stallet, av en medelsålders man som "framförde" sin porsche i mycket hög hastighet och dessutom även var påverkad, (han smet springandes från olycksplatsen).Tack gode gud ( javisst- jag är säker på att han skyddade oss, i detta läget) att Sophia klarade sig med endast blåmärken och chock!!

Att jag fortfarande är kvar i livet har jag ett gäng duktiga läkare att tacka, och räddningstjänsten som fick ut mig ur bilen och sedan körde mig i ilfart till Sahlgrenska Sjukhuset här i Gbg. Skadorna betecknades som livshotande och den första veckan var ett helvete för mina nära och kära. Jag var inte medveten på några dagar, hölls nedsövd/medvetandesänkt, Nu med facit i hand, vet vi ju alla att det gick bra- och jag är "som jag skall" . Tur i oturen var väl att smällen tog i sidan, och att porschen var låg i fronten, dvs jag klarade rygg och huvud från frakturer.Även höfter, bäcken och ben klarade sig, så bålen fick ta allt.Bara för att nämna något hade jag 10 revbensfrakturer på vänster sida.. Men det har ju läkt sig efter 6 veckor, 3 på intensiven, 3 på vanlig avdelning + 1 vecka på hjärtintensiven . Mycket har det varit å fysiskt svag har jag blivit. Men DET är en baggis, jag har börjat på sjukgymnastik, och försöker jobba upp min fysik igen. Har såklart lång väg tillbaka, minst 1år säger de lärde. . så här hastas inte. Lugnt och försiktigt tar jag kontroll över vardagen igen. Har det gått såhär långt , så går resten också. En positiv livssyn har jag alltid haft, och jag måste säga att den har räddat mig från depression nu. Den + ALLA mina fina omkring mig. Ingen nämnd och INGEN glömd.

Den 20 januari skall jag på återbesök till Intensiven, där jag vårdades de första 3 veckorna, det fördes dagbok av personalen och mina nära å kära.. den skall jag in för att gå igenom,och få hem. Det blir ett besök med många tårar om jag känner mig själv. Men va fan, det gör ju inget med lite salt på kinderna en stund. . det går över.

Samtidigt får jag en chans att ge den underbara personalen lite blommor, kanske en smörgåstårta.



Nått annat som väntar framöver är rättegången mot han som vållat mig/oss detta elände. Återkommer om hur det gick, när det är över. Det är nog länge kvar, har inte fått kallelse än. .



Det skall bli skönt med ett nytt år, lite nya oskrivna blad. Har inte planerat så långt, har förstått att var dag är som en gåva. . (glöm inte det, du heller)...

men lite goa saker har vi att se fram emot: skall med familjen till "The reef"- badhotellet i Frederikshavn.. (fick det av föräldrar och barn i stallet, efter olyckan ) ..förhoppningsvis gör vi resan i januari eller februari.

Nått annat som för mig känns positivt är (faktiskt) att jag skall börja arbeta lite. Jag skriver lite, för 25% är LITE. Men rimligt att börja med. Jag hoppas att det går bra. Det har såklart varit nödvändigt för mig att vara hemma hittills. . men det skall bli skönt att få vara med i ett sammanhang igen. . även om det blir korta stunder. Att få en vardag igen känns väldigt bra.



Senare delen av 2010 har varit en riktig del av ett skitår.. inte bara pga olyckan, vi har även mist en väldigt kär vän, men det är inget jag orkar skriva om nu. Han finns föralltid i våra hjärtan. Men inte i livet mer. Det är fruktansvärt tungt. . Vi är tvungna att gå vidare- och på sätt och vis skall det bli lite skönt att lämna detta året för ett nytt-



Hejdå 2010



Hejhej 2011



/M